Framtiden
Det känns så tomt att inte ha en klass att komma tillbaka till efter sommarlovet. Att inte ha en skola att gå till varje morgon, att inte få träffa alla de där människorna som funnits i ens omgivning i flera år. Alltså denna känslan. Vad ska jag göra nu? Vem är jag? Vad gör jag? Jag har ingen aning. Jag hatar frågan ''vad ska du göra nu efter studenten?'' för jag har inte en jäkla aning. Man är för ung för att bestämma hela sin framtid redan i nionde klass. Jag ångar absolut inte mitt gymnasieval, är super nöjd med de här tre åren. Att jag fick en sån bra klass, fick min dröm att gå i uppfyllelse genom att ha praktik på Kolmårdens djurpark speciellt på delfinariet. Men nu då? Det är inte alls lätt att komma in i djurparker och få jobb. Det krävs att man har säsongs jobbat på djurparken ca 2-4 somrar innan det finns chans att få fast anställning. Och vad ska jag då göra på hösten/vintern?
Folk flyttar till andra städer, till andra länder för att plugga och jobba. Då jag varken planerat bli au pair i något annat land eller plugga vidare till högskolan så känns det som jag är fast här. Utan jobb och utan några direkta planer. Jag skulle gärna åka som volontär till Afrika, det skulle verkligen vara underbart! men sen då? Vad gör jag efteråt. Och innan måste jag jobba massa för det är rätt dyrt att åka..
Önskar på ett sätt att jag hade gått någon annan linje på gymnasiet, något som det är lätt att få jobb i.
Min lilla plan jag har nu är att söka jobb och troligtvis inom kort få ett jobb så att jag kan tjäna pengar och leva lite. Jag vill flytta hemifrån, och bo i egen lägenhet.
Men först måste jag ta körkort! Men orkar verkligen inte börja plugga igen.. Sen är det ju inte lätt att söka jobb heller.. Nästan alla vill ju att man ska ha erfarenhet eller utbildning i det man söker. Och hur långt kommer jag då på det jag har, att ta hand om djurparksdjur?
Det finns flera yrken som jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Tex något inom idrott/hälsa, nagelterapeut, stylist och mest av allt.. Polis!
Men för jag ska lyckas bli polis är det en lång väg att gå. Först måste jag läsa extra engelska och svenska som jag var för lat för att läsa på gymnasiet. Sen måste jag läsa extra samhällskunskap också innan jag ens får söka.
Sen söka till polishögskolan, och det är inte alls vanligt att folk under 25 kommer in på polishögskolan, för dom vill ju ha folk med lite erfarenhet. Inte personer som kommer direkt ifrån gymnasiet som inte vart med om så mycket i livet. Och det är många som får söka flera ggr innan man bir antagen där. Så det är inte det lättaste. I vilket fall som helst måste jag ju hitta ett jobb innan.
Tänker också på det ifall jag utbildar mig till nagelterapeut, eller tex PT (personligtränare) bara för det är det ju inte säkert att jag får jobb som det. Och då har jag ju gått den utbildningen i onödan..
Folk i yngre ålder har nu börjat skolan igen, och här sitter jag och har ingen aning om vad jag ska göra av mina dagar. Jag skulle gärna byta med min bror som i måndags började ettan på gymnasiet.
I min klass var vi 26st, och vi är 16st som kommer från Östergötland. De andra kommer ifrån olika delar i Sverige som Blekinge, Dalarna, Halland, Öland osv. Hur ofta kommer vi kunna ses nu liksom? Och jag tyckte verkligen om min klass så det känns jätte jobbigt att vi inte kommer ses som förr. Vet inte hur många gånger jag gråtit över det i sommar. Vill bara spola tillbaka tiden, även fast det har varit tre jobbiga år med extremt mycket plugg har det ändå varit de tre bästa åren i mitt liv. Tack vare min klass, skola och lärare har jag blivit mer öppen som person, vågar mycket mer och är inte alla lika blyg längre. Jag har verkligen vuxit som person och det är jag väldigt glad för. Jag kunde inte fått en bättre klass. Så jag hoppas verkligen att vi kommer hålla kontakten trotts att vi bor långt ifrån varann, för jag kommer inte klara mig utan er.
Jag hoppas verkligen att allt ska lösa sig och det kommer det troligtvis att göra också, hoppas jag. Jag lovar att jag inte är ensam om att känna så här för det finns så många människor där ute som inte har en aning om vad de ska göra med sitt liv. Men sånt går alltid att ändra, bara man låter det ta sin tid. Jag har egentligen hela livet på mig och det finns ingen anledning till att stressa bara för att ens vänner kommit på hela sin livsplan. Min tid kommer också och även om det står stilla i ett år eller två så är jag ändå på väg. Det kommer ordna sig.